Av Ola Svensson – Fil. dr, arkeolog och språkvetare, ortnamnsutredare v/Lantmäteriets ortnamnsfunktion,

För att skilja rättsutövning från godtyckligt maktmissbruk krävs bland annat institutioner och mer eller mindre ritualiserade, i viss mån förutsägbara, handlingar. Detta uttrycktes under nordisk medeltid som att tinget skulle ha rätt plats, rätt tid och rätt folk. Man kunde ha tillfogat, eller sammanfattat: tinget måste ha rätt historia. Platsen, tiden och folket måste kännas igen och förstås, rymmas i en kollektiv hågkomst. I dag finns exempelvis överenskomna texter och manifesta byggnader som knyter rätten till gemensamma minnen och associationer. Men i samhällen där varken skriftspråk eller byggnader artikulerade rättsutövningen tedde sig saken annorlunda. Samspelet mellan plats och språk var inte mindre viktigt, men det uttrycktes på andra sätt. Rättens språk i landskapet fick en betydelse av ett helt annat slag än idag. Särskilda rättsplatser fick sin särskildhet, sina betydelsebärande minnen, i ett samspel mellan naturens rumslighet och bestämt språkbruk – ord, fraser, berättelser och, inte minst, namn.   Med ortnamnen som medium knöts topografi och historia ihop kring den rättsliga praktiken. Runt om i Norden finns mängder av namn på historiska distrikt och platser som har med äldre tiders rättsutövning att göra, namn som exempelvis innehåller orden ting, fylke eller härad. I föredraget beskrivs och exemplifieras denna nordiska ord- och namnskatt.

Dag 2/sesjon 4 – kl. 13.15.